Just Another Crazy Blonde - With Just Another Stupid Blog

Chokladjunkie som jag är så var jag tvungen att köpa och prova den nya vinterchokladen från Marabou.
Speciellt eftersom jag inte kan äta det ”vanliga” eftersom det är ingefära i.

Men… den var ingen höjdare. Väldigt söt och sliskig för min smak. Jag gillar vit choklad ibland, men inte så här söt.

Har ni provat?

Då kör vi en favorit i repris från förra sommaren...

Jag har genomgått tre operationer i mitt hittills 30-åriga liv.
Två av dessa är av "fettklumparna" på framsidan av kroppen (och då menar jag inte magen och dubbelhakan)
Att jag kom att tänka på det just nu är bland annat efter att ha läst hos Carolina Gynning och några kommentarer där inne. Jag sitter ofta och knappar runt på internet, från en sida till en annan och kan sitta så under långa perioder och hitta en massa nytt och intressant. Just idag dök jag över den här bilden:

 Till minne av ett par bröst - en artikel från SvD (fulltext).

Det är jättebra att hon valt att ta ut sina silikoninlägg för att inte ha överdrivet stora bröst.
För vem vill gå runt och se ut så här:

MEN... jag tycker ändå inte att det känns riktigt att kalla det för en bröstförminskning när man först har tryckt in en massa extra "saker" i kroppen och sen väljer att ta bort det. Jag tror inte att smärtan kan jämföras med att plågas av ryggont och sen lägga sig under kniven och ta bort sånt som faktiskt sitter i kroppen från första början.

När jag var 18 år hade jag tappat en massa i vikt pga sjukdom. Jag vägde runt 58 kilo och hade en bröststorlek på 75 G. Japp. Det finns G-kupor. Och det är inte något jag kan rekommendera. Under flera år plågades jag av ryggont och att behöva bära 2-3 sport-BH:ar på gympan men ändå besväras när man ville träna. StepUp är inget att rekommendera när varje hopp gör ont.

Jag fick en remiss via vårdcentralen och några dagar innan min student ringde de och sa att de fått en öppning (jag stod på förtur om någon operation blev avbokad), men med tanke på att min stundande student och bal var i antågande valde jag att tacka nej. Ett halvår senare ringde de igen och erbjöd mig en tid bara några dagar framöver. Det var inte så mycket att tänka på. Jag sa ja.

Själva operationen tog cirka 4 timmar att genomgå. Jag svimmade tre gånger under dagen men lyckades ta mig igenom det. När jag vaknade upp ur narkosen började jag med att kräkas - och fortsatte resten av kvällen. Smärta och tårar. Den smärtan i kroppen går inte riktigt att beskriva, att ha blivit helt uppsnittad och igensydd tvärs över kroppen. Ändå är det värt det. Jag skulle göra det igen. Och det fick jag också göra.

Eftersom min kropp inte ville ta hand om de inre suturerna (de som kroppen själv ska ta hand om) så fick jag stora sår och stygnen "växte upp" ur kroppen som börjat läka. Jag fick otroligt fula ärr och enbart 19 år gammal så sa jag till mina föräldrar och vänner att jag "aldrig nånsin skulle kunna visa mig för någon annan igen".
Jag fick en ny operation ett och ett halvt år senare. Då hade allting läkt (men det var fula ärr som påminnelse). Öppna nästan allt igen... ännu en gång genomgå allt på nytt.

Det värsta med det hela är nog ändå inte smärtan. Jag kan omöjligt sova på något annat sätt än magläge . Någon gång lyckas jag sova på sidan, men nästan alltid sover jag på mage - vilket i det här sammanhanget är omöjligt. Det kanske låter löjligt och som ett litet problem men att inte kunna sova ordentligt på flera veckor och vakna upp skrikandes i sömnen när man försöker att vända på sig är inte någon höjdare.

Nu är det 9 år sen jag gjorde min senaste operation och jag tänker inte på det så ofta längre. Mina ärr sitter där, men de bleknar med åren. Och ju mer jag solar, desto mindre syns dem. Visst önskar jag ibland att det hade varit annorlunda, att jag hade sluppit att genomgå operationerna, men när man ser tillbaka på det skulle jag ändå göra det en gång till. Om jag hade varit tvungen.

Jag har ett par vänner som också genomgått samma sak och jag vet att de förstår vad jag menar när man säger att det gör "så in i helvetes ont, men ändå är det värt det".

Jag vet inte hur det kommer att bli senare. Om jag blir gravid och får barn. Om jag kommer att kunna amma alls eller inte. Det för mig är en helt annan diskusion, jag är inte en av de som stöttar amningshysterin i Sverige. Det är inte ett stort måste för min del. För mig betyder det mest att barnet är friskt och mår bra.

Lite reflektioner över en del av mitt liv så här mitt på lördagskvällen. Har ni några frågor om bröstreduktioner så får ni mer än gärna kladda ner en kommentar så svarar jag gärna.

För mig är bröst bara ett par fettklumpar som sitter i fram på kroppen. Något som hälften av jordens befolkning har.

Idag har jag shoppat. Ingenting kul alls, till eran besvikelse.

Bara ett nytt tangentbord som inte låter som en hel jordbävning när mina flinka fingrar drar fram över det.
Och en mus som hörde till.

Jag har PMS idag. Grinig som attan. Keep away.

Jag sitter och dagdrömmer och kikar på lite kort från tidigare år i mitt paradis.
Vill ni se några kort?

Jag vet att några av er sett dem sen tidigare eftersom jag haft med dem i bloggar för ett par år sen och inne på bilddagboken också. Men här kommer det en liten blandning i alla fall.

Vilken är eran favorit? Känner ni igen er kanske?