Just Another Crazy Blonde - With Just Another Stupid Blog

Jag har ett par kollage liggandes från Thailand:
Blommor i stora lass och färger.

Det blodet ni lämnar ges inte bara till trafikoffer och patienter som genomgår riskfyllda operationer eller liknande.
Det ges till mammor som kommer in akut blödandes och förlorar en massa blod i samband med förlossning.

Och det ges till ”våra” småttingar på jobbet som behöver blodtransfusioner för att de är för tidigt födda och har olika metaboliska störningar eller inte klarar av att hålla sitt Hb-värde på en jämn nivå.
Det ges också till barn som måste genomgå partiellt eller fullkomligt blodbyte p.g.a. hyperbilirubinemi, immuniseringar eller andra orsaker.
(Jag går inte in djupare på det här för det är troligtvis inte intressant för er som inte jobbar inom sjukvården?)
HÄR hittar ni en artikel om en liten tjej som fått göra ett blodbyte.

Hur som helst.
Ni räddar liv! Och den mängd blod ni ger under ett tillfälle kan hjälpa MÅNGA patienter, när det kommer till patienter i ”våran” storlek, som vi har hand om på jobbet.

Ni är viktiga. Ni är HJÄLTAR. Ni är änglar!

Snälla alla – anmäl er till att bli blodgivare och hjälp till att rädda liv!
Klicka HÄR.

Vilka kan ge blod?
Är du mellan 18 och 60 år, frisk och väger minst 50 kilo? Då är chansen stor att du kan bli blodgivare. Du får ge blod högst tre gånger per år om du är kvinna, fyra om du är man. Vid varje blodgivning tappas du på 4,5 dl blod (det är ungefär en tiondel av det blod du har i kroppen). 
Du måste ha svenskt personnummer, förstå och tala svenska samt visa giltig identitetshandling vid varje besök.

För er som vill ha mer information:
GeBlod.nu

Här är ett foto på mig som 16-åring, så vet ni vad jag menar med smala ben… (och ja – jag vet att jag inte ser klok ut… men det här är alltså 14 år sen….) Jag kunde få runt tumme-pekfinger runt mina vrister. Det kan jag INTE nu!

Som många av er vet har jag suttit fast i träsket.
När jag trillade dit var jag 15 år och tyckte att jag var otroligt tjock efter att ha kommit in i puberteten. Jag var så trött på det och kände att jag behövde tappa vikt.

Det började med att min mamma och jag var och simmade i badhuset.
44 längder senare beslutade jag mig för att HÄR och NU fick det vara nog. Jag skulle se till att tappa några kilon så att jag kunde må bättre.

På den tiden var det inte någon känd sjukdom som det är nu, det är 15 år sen, halva min livstid, och numera är det något som kommer fram dagligen och dyker upp i media såväl som på privata sidor.

Hade jag på den tiden haft internet vet jag inte om det hade varit annorlunda eller ännu värre.

Allt eftersom jag tappade vikt blev jag mer och mer triggad.
Jag slutade att äta socker och godis med det samma. Jag tuggade inte ens tuggummi och drack ingenting med kolsyra i. Jag åt inte ens min egen födelsedagstårta minns jag. Jag har under alla år fört dagböcker varje dag. De ligger nerpackade. Flera sidor varje dag, matdagbok och träningsdagbok.
Dessutom gjorde jag situps och armhävningar varje dag – jag glömde det inte en enda gång under flera år.

Bara ett kilo till.
Bara lite mer. Jag drog ner mer och mer på maten. Jag åt inte i skolan, jag åt inte hemma. Jag manipulerade alla runt omkring mig så att de inte skulle komma på min hemlighet. Jag kan inte exakt säga NÄR jag gick över gränsen. När jag blev dålig. När det gick från en oskyldig bantning till en sjukdom. Jag vet bara att det gjorde det och nånstans på vägen hade jag förändrat hela mitt tänkande om vad som är sunt och inte, mitt sätt att se på min kropp.

Jag kan fortfarande se tillbaka och undra hur jag kunde göra så mot mig själv.
Hur jag kunde ljuga för alla runt omkring mig och hur jag kunde gå in på toaletten och sätta fingrarna i halsen bara för att kräkas upp en mugg med vatten och kanske ett halvt äpple, för att sen inte äta mer på hela dagen.

Hur kan man medvetet (men ändå inte) vilja göra sin kropp så illa? Man lever bara en gång.

Det värsta är att man tror att man har kontroll.
När sanningen i själva verket är att man har tappat kontrollen för längesen.

Min sjukdom har format mig till den jag är.
Jag kan fortfarande inte se mig själv på ett normalt sätt. Varje gång jag tittar mig i spegeln är det en tjock tjej som tittar tillbaka på mig. Ändå mår jag bra. Fast jag skulle vilja gå ner något kilo. Bara ett. Och ett till. Och ett till….

Jag VET att Anorexia Nervosa INTE är min vän.
Jag vill inte att matdjävulen ska finnas kvar i mitt liv. Jag vet bara inte hur man blir av med honom? Han finns där och påminner sig lite då och då genom att förvränga min kroppsbild i spegeln och mitt sätt att se på mig själv. Ändå håller jag honom i shakt.

Jag känner så otroligt mycket för alla unga tjejer där ute och de kroppsideal som finns i dagens samhälle.
Fy fan, rent ut sagt. Jag önskar att jag kunde ge dem min erfarenhet innan det är för sent – att de ska känna känslan i kroppen innan de hamnar där. Så att de INTE hamnar där över huvud taget. Man ska inte behöva genomlida en så otäck sjukdom som alltid kommer att bäras med en genom livet på något sätt.

Snälla snälla! Banta inte. Svält er inte.
So what om eran mage är lite mullig eller om låren darrar när ni går? Ni lever och mår bra? Ni HAR ett LIV. Förstör det inte genom att hamna i träsket. Det är INTE värt det.

Information Anorexia Nervosa:

SYMPTOM

Anorektikern själv ser inte hur underviktig och sjukligt smal hon själv är, när hon ser sig i en spegel ser hon en förvrängd bild av sin kropp.
Man vet inte riktig vad det är som påverkar personen förvrängda självbild, det är här den psykiska delen av sjukdomen träder in. Här kan man se att personen måste ha någon slags psykisk störning som visar en förvrängd bild på den egna kroppen. Enligt denna bild är hon tjock och äcklig.

De flesta som utvecklar anorexia är normal viktiga men den förändrade kroppsuppfattningen gör att man ser på sin kropp på ett helt annorlunda sätt.
Denna intensiva viktfobi ger upphov till ett anorektisk beteende, som ibland innefattar extrema åtgärder för att hålla vikten nere. Vanliga åtgärder är bland annat bantning, fasta, kräkningar, laxering, lavemang och urindrivande medel. En annan vanlig åtgärd är kompensations träning. Detta går ut på att personen måste kompensera måltiderna med någon form av extrem kroppsaktivitet. Kanske direkt efter maten springa, göra armhävningar eller situps. Anorektikern blir totalt fixerad och bryr sig inte om vad det är som försvinner från kroppen, bara vågen visar mindre än förra gången. Den resulterande avmagringen kan nå extrema faser.

Menstruationen upphör på ett ganska tidigt stadium, vilket beror både på viktnedgången och en eventuell störning i funktionen hos hypofysen.
Eftersom kroppen inte får någon ny energi så börjar den dra ner på de ”minst nödvändiga” energikrävande kroppsfunktionerna. Exempel på sådana symptom är håravfall, blåfärgning av fingrar och tår (cyanos), upphörande mens, låg puls, lågt blodtryck och ödem. Förfjuning (lanugo) påträffas ofta hos anorektiker, armar, ben och ansikte bekläds med små luddiga fjun vilket förmodligen beror på obalans i könshormonerna.

Trötthetskänsla uppkommer först sen under förloppet. Istället är viljestyrka, energi och hyperaktivitet karaktäristiska drag. Personen är nu fixerad vid mat och en mycket speciell relation uppstår. Anorektiker läser ofta mycket recept och gillar att gå att handla, detta inger en känsla av kontroll.

Tillagning av god mat till familjemedlemmar visar en åtrå till mat och ätande. Hon kan äta maten, den finns nära men hon säger nej. Det är hon som har kontrollen.
DSM Diagnostic and statistical manual of mental disorders, är ett amerikanskt system för diagnos och klassifikation av psykiska störningar.

Enligt DSM är de fyra kriterierna för Anorexia Nervosa:

1. Personen vägrar hålla kroppsvikten på eller över nedre normalgränsen för sin ålder och längd (mindre än 85 % av den förväntade)
2. Personen besitter en intensiv rädsla för att gå upp i vikt eller bli tjock, trots undervikt
3. Personen har en störd kroppsupplevelse vad gäller vikt eller form, självkänslan är överdrivet påverkad av kroppsvikt eller form, personen förnekar allvaret i den låga kroppsvikten.
4. Amenorré hos menstruerande kvinnor, det vill säga minst tre på varandra följande menstruationer uteblir.

Anorexia medför även ett flertal psykiska symptom. Hos vissa anorektiker inträffar personlighetsförändringar. Från att ha varit en trevlig överseende människa kan personen bli tyrannisk och manipulerande. Det är vanligt att personen blir aggressiv och irriterad.

I början är personen oftast mycket tillfredsställd med den kontroll hon upplever sig ha över sin egen kropp. Hon har bemästrat vad många andra önskar sig – kontroll över sin egen kropp, men efter ett ta kommer ångest, skuldkänslor, hjälplöshet och depression.

Anorexia medför också ett asocialt liv och en mycket låg livskvalitet. Anorektikern upplever ofta sitt liv som slitsamt, hon ställer enorma krav på sig själv både i form av karaktär i skolan och idrottsliga prestationer. Dagligen finns en inre konflikt och oro, kontaktproblem och onormalt kroppsideal. Anorektikern uppfattar inte sig själv som smal, inte förrän hon är så mager som ”skinn och ben” kan hon medge att hon är smal, men hon medger aldrig att hon är mager och absolut inte sjuk.

Psykiska symptom:
· Viktfobi
· Störd kroppsuppfattning
· Matfixering
· Koncentrationssvaghet
· Tvångsmässighet
· Sömnsvårigheter

Hur många patienter blir friska från anorexia?

Svar:

Enligt en ny svensk studie tillfrisknar ungefär 40 procent av alla anorexiafall vid rätt behandling; 35 procent blir friska med vissa defekter (vissa kroniska undersymptom kvarstår) och 25 procent övergår i ett kroniskt tillstånd. Anorexia Nervosa är den psykiatriska diagnos med den högsta dödssiffran (20 procent inom 17 år från diagnosen).
Dessa procenttal inkluderar uppenbarligen inte de siffror som handlar om själens tillfrisknande, tar inte med de ärr som en sådan svår sjukdom kan lämna och inte heller fördelarna som kan komma av att utstå en så svår kamp. Den kunskapen är i högsta grad subjektiv och kan endast komma från hjärtat hos de som har upplevt den.

Min vän N, A och jag tycker att det är MYCKET viktigt att alla ni där ute får kännedom om det här (om ni inte redan vet om det).

Jag måste också lägga tyngd på det som vårdpersonal själv, eftersom jag först letar efter ICE i mobilen om jag skulle springa på någon som varit med om en olycka.

ICE betyder alltså inte GLASS eller IS.
Utan helt enkelt IN CASE OF EMERGENCY.

Det innebär att man lägger in sina anhöriga som ICE-kontakter i sin mobil - personer som skall kontaktas i första hand om ett nödläge inträffar.

När någon är med om en olycka och blir okontaktbar eller chockad och inte kan tala sammanhängande tittar vi sjukpersonal (men också polis, brandkår m.m.) i offrets mobil för att identifiera personen och kontakta närmast anhöriga. Genom att lägga in ICE i din mobil kan du underlätta om det händer dig en olycka.

Så här gör du:
Lägg in kontaktpersonerna under namnet ICE i din mobil med telefonnumret till denne.
Har man plats för att skriva relationsstatus och namn på kontakten så kan du också göra det.
I min mobil står det ”ICE mamma” och ”ICE pappa”.
Skriv också numret med formen +46 för svenska nummer, för att det ska fungera även i utlandet – där gör man samma sak – vilket är toppen om du är ute och reser och råkar ut för något!

Har du fler kontakter som man kan kontakta vid nödfall?
Skriv ICE1, mellanslag, sedan vilken relation du har till personen (t.ex. wife, husband, brother), mellanslag, och slutligen namnet på personen. Fortsätt sen att skriva ICE2 o.s.v.
Vill du inte se ICE framför personens namn när de ringer eller sms:ar kan du göra en stjärna (*) efter ICE-kontaktens telefonnummer så slipper du det!

Här hittar du information om ICE.

Den här lägger jag inte ut bara för att jag är sjuksköterska och bryr mig om forskning och framför allt cancerforskning.

Utan för att jag tycker att den här videon är stört-härlig och har setts av över 9 miljoner människor hittills.

Dessutom tycker jag att den visar en positiv bild på vårdpersonal och det behövs efter allt negativt i pressen senaste året om just vård och vårdpersonal

Och vad är väl mer intressant än att diskutera kärlek och vänner?

Det förändras kanske med åldern, det där med svartsjuka och rivalitet, men det är något man någon gång eller ofta har sett i samband med sin uppväxt.
Det är när ens bästa vän eller nära vän träffar en ny kärlek och ”försvinner”. Inte försvinner helt från denna jord, men helt plötsligt blir telefonen väldigt tyst, och ens vän blir plötsligt väldigt svår att få tag i.
Dessutom låter hon som någon som druckit Love Potion och svamlar om blommor och bin hela tiden.

Nu vet vi ju alla att det förhoppningsvis går över inom ett par månader och att vännen kommer ”tillbaka” till dig igen.
Om hon nu får komma tillbaka?

Vad tycker DU?

Ska man godta att det är så, eller ska man bli lika svåråtkomlig som vännen varit senaste månaderna? Har du överseende och blir likadan när du är kär?

Vad är godtagbart?

Tycker det är ett himla intressant ämne att diskutera. Se så – dela med er! ♥

Vad tycker ni om ”gubbar i keps” bakom ratten, pensionärer på söndagsutflykt?

Är de bara ivägen i vägen eller tycker ni att det är okay med ”sengångare” på vägarna? Tycker ni att man ska behöva ”ta om” körkortet när man haft det i 25-35 år eller göra något ny gräns vid 60 års ålder med reaktionsförmåga, synförmåga eller annat?

Kom igen - diskutera hej vilt

Då var det lördag och helg!

Och på lördagar är det många som förgyller(?) sina kvällar med att gå på bio för att se härliga filmer med duktiga skådisar.
Och därmed kommer vi till dagens diskussionsämne!

BIOmörkret. Vad tycker ni om folk som sitter med prasslande påsar under en film, när man betalar 100 kronor för att få njuta av att se den på storbild?
Alternativt - Vad tycker ni om folk som lyser upp salongen med sina mobiler och inte ens kan låta dem vara i fred under filmens gång?

Det är så skoj.
Att läsa era funderingar och reflektioner kring ämnena som jag lägger upp. Jag vet att smaken är som baken och jag tycker det är SKÖNT att alla tycker olika även om många också tycker lika.
Hur skulle världen vara om alla kände på samma sätt angående saker? Tänk om alla ville jobba med samma sak, tänk om alla hade samma intressen och mål med livet. Det hade varit ruggigt tråkigt.

Därför kommer vi nu till DAGENS ÄMNE som handlar om människor som inte har någon egen vilja utan ”följer med strömmen”. Folk som ”fogar sig” efter andra och som inte har några egna förslag om vad man ska göra.
Låt oss säga att ni har en vän som aldrig själv kommer med förslag på vad ni ska hitta på? Som hela tiden säger ”du får bestämma” eller som anpassar sig efter DIG. Kanske till och med köper samma kläder som DU för att hon inte hittar sin egen stil. Och som inte heller tillför så mycket.

Vad tycker ni om personer som inte går sin egen väg, som hela tiden anpassar sig efter andra och som aldrig vågar säga ifrån eller sätta sig upp mot något som hon/han står för?

Spindeltjejen ♥ Starbucks (Prag 2009)

Spindeltjejen ♥ Starbucks (Ao Nang 2010)

 
Spindeltjejen ♥ Starbucks (Paris 2008)

Spindeltjejen ♥ Starbucks (Bangkok 2009)

Det har blivit en hel del stopp på Starbucks tvärs över klotet senaste åren.
Undrar hur mycket pengar de tjänat på mig hittills?

Jag är en stolt ägare till Starbucks VIP-card

  Tycker DU om Starbucks?
Vilken är favoritdrycken? Kaffe? Smoothie?

Klicka HÄR för att hitta mer Nail Art.

Varför är SKÖVDE så himla bra?

Enkelt! Här kommer en lista på vad som är så bra med Skövde - Staden som (f.d INGEN) ALLA behövde!

1. I Skövde finns Rådhuscaféet. Där det är mysigt året runt. På vintern inomhus och på sommaren utomhus. Där hänger de flesta när solen ligger på!
2. I Skövde finns Biltema. Och Mediamarkt. Och Mio. Och Ica Maxi. Och Coop. Ska jag fortsätta?
3. Skövde har fin natur! Och den är inte långt bort.
4. Ingenting är långt bort i Skövde. Man kan cykla tvärs över stan utan att behöva medverka i Vättern Runt för att orka.
5. … vilket i sig leder till att VÄNNERNA aldrig är långt bort i Skövde. Man behöver inte planera flera timmar innan man ska ses för att åka nån timme tvärs över stan för att mötas upp.
6. … vilket i sig leder till att man kan SPONTANFIKA vilket är hemskt trevligt om man har trist någon dag och inte orkar ta sig flera mil för att möta upp någon.
7. Man behöver inte trängas i tunnelbanan eller på spårvagnen.
8. Just det. Skövde HAR INGA tunnelbanor eller spårvagnar. Jag vet knappt om vi har några bussar här - i vilket fall så åker jag aldrig buss.
9. I Skövde kostar det inte flera hundra (eller tusen) att ta taxi hem från krogen på helgen. Däremot sliter det ner sulorna på dojorna och beroende på märke på skorna kan det bli ett dyrt kalas?
10. Bogrens Salonger finns i Skövde (och till och med några fler uteställen men eftersom jag har jobbat på Bogrens i 7 år så gör jag reklam för Bogrens här) och det är där de flesta hänger, vilket gör att man HITTAR sina vänner när man har bestämt sig för att gå på en krogrunda istället för att behöva rusa runt på 20 olika ställen för att mötas upp.
11. Man kan gå osminkad utan att riskera att springa på några kändisar. Visserligen finns det kändisar här i stan också. Ni kanske har hört talas om Volster och gänget?
12. Man kan gå osminkad OCH på stan utan att träffa på NÅGON alls om man går en kväll eller söndageftermiddag. Då är stan i stort sett tom.

Har ni varit i Skövde?

Skövde har Rådhuscaféet. Och fin natur.